Intervju med MP (Magnus Pehrsson)

Vill faktiskt börja med att berätta hur precis allt gått mot denna intervju. När MP (Magnus Pehrsson) kunde, kunde inte jag. Tänk dig att du ska iväg på något som du drömt om länge. Du är i god tid. Kroppen och själen känns helt kompatibla. Blodet pumpar lite extra som det gör när bra saker händer eller när du är på väg till dom. När du kommer ut, startar inte bilen. Lätt stressat tänker du, ”taxi”. Det finns ingen taxi tillgänglig på tiden du har på dig. Du tar fram cykeln där någon gjort punktering på ett däck. Du går till t-banan och den har blivit inställd på grund av att någon är på rälsen. 

Så kändes detta. Jag skämdes faktiskt, fast jag inte kunde påverka det som hände. Mitt första samtal med MP som jag hade på mitt fickminne tillsammans med andra intervjuer jag sparat sen tidigare bara försvann när jag skulle skriva ut den delen. Mina skatter i form av Kim Bergstrand, Per Mathias Högmo och Henrik Rydström bara försvann, tillsammans med samtalet med MP då. Det har inte hänt under mina sex år som nyfiken utfrågare av människor som har fotbollen som yrke. VARFÖR NU?

Berätta denna fadäs för MP var jobbigt, på en nivå som att mitt inre var beredd på att bli nekad flera kontakter. Vad är jag för jävla tomte, som gör sånt? Tack och lov gav mig MP denna chans också. Jag hoppas verkligen att kunna hedra detta genom att göra texten rättvis mot hans fina och ärliga svar.

Detta samtal är en av mina drömmar som blivit sanna sedan jag fick förmånen att prata med människor som har eller har haft sin inkomst från fotboll. MP var för mig en spelare att luta sig emot. Han tog ansvar och drev alltid på. Dom ledaregenskaperna har upptäckts och uppskattats av fler än mig. Från den sorgliga dagen när MP, då nyligen uttagen i det svenska fotbollslandslaget, fick avsluta sin karriär, har han konstant varit efterfrågad i den roll han inträdde i som ledare istället för spelare. Min bild av MP är positiv. Min bild av MP är att han har och har haft ett otroligt driv för att lyckas. När saker i hans karriär fått misslyckade resultat har han ändå inte gett upp. Han har hoppat upp i sadeln igen för att ge sig på nya utmaningar. I mitt liv som Djurgårdare är nog MP en av dom som diskuterats mest och hans värv har det pratats mycket om. Jag upplever att merparten har en annan syn än vad jag har. Min beundran för MP är stor. För mig har han allt som oftast haft det som jag kallar otur. Där människor med ett annat synsätt än mitt bara tittat på resultaten har jag tittat på kontexten. Förmågan att aldrig ge upp. Fortsätta kämpa fast ödets nycker ofta spelat honom ett spratt. Ibland har det, för mig, nästan varit parodiskt. Jag har ofta i min egen kontext funderat på om jag hade haft hans driv, hade jag blivit en allsvensk spelare i dom idrotter jag kämpade för när jag var liten / ung. 

Foto: Magnus Pehrsson

Först en faktaruta.

Namn: Magnus Pehrsson

Född (ålder): 25 maj 1976 (48 år)

Civilstånd: Gift

Barn: Två stycken (dotter 15 år, son 13 år)

Fordon: Bil, cykel, ben

Röstar när det är val i Sverige: Ja

Meriter som spelare: Stora silver 2001. Uttagen i A-landslaget 2001

Klubbar som spelare: IFK Lidingö, Brommapojkarna, Djurgårdens IF, Bradford City och IFK Göteborg. Två sejourer i Djurgården

Meriter som tränare: SM-guld med Malmö 2017. 3 Cupfinaler Sverige/Danmark (2003, 2009, 2018). Uppflyttning till Superettan med IK Sirius (2006)

Klubbar som tränare/manager: Åtvidaberg, Sirius, Gais, Ålborg, Djurgården, Malmö, Kalmar och Velez i Spanien

Förbundskapten: Estland

MP föddes i Malmö. Vid två års ålder flyttade han och hans mamma till Lidingö. Vid sex års ålder började han spela fotboll i den lokala klubben IFK Lidingö. Redan där och då bestämdes det, utan att det kanske var medvetet vilken sport han skulle satsa på, då han inte höll på med andra sporter. Fotbollen var det han fann svaret på vad han ville hålla på med. Vid fjorton års ålder gick han till BP, som redan då var ledande inom ungdomsfotboll i vår region. Han fortsatte att utvecklas och 1993 vid sjutton års ålder fick han ett kontraktsförslag av Djurgården som han accepterade. Kontraktet gällde för spel i A-laget från och med säsongen 1994. I Djurgården tog han omedelbart en plats och spelade denna sejour 62 matcher och gjorde fyra mål. Denna första omgång i Djurgården tog slut 1996. Långt innan det årets nedflyttning hade MP gjort upp med Djurgården att direkt efter vår säsong åka över till England och spela med Bradford för att slippa den svenska, ökända vinterträningen och för att utvecklas ännu mer som spelare. Då var tanken att han skulle återvända till Djurgården efter fyra månader i England och lagom till seriestart 1997. Djurgården åkte ur Allsvenskan 1996. Men då vi blev degraderade blev bara lånet till Bradford en månad. Väl tillbaka till Sverige blev det en transfer till IFK Göteborg, som då var "Malmö-överlägsna" i Sverige. Det äventyret började riktigt bra, men efter en väldigt bra försäsong åkte MP på en skada som höll honom borta länge. Magnus vände efter två år i Göteborg tillbaka till Djurgården inför säsongen 1999. Efter degraderingen den säsongen (1999) gjorde Djurgården en remarkabel satsning som sedermera blev den mest framgångsrika perioden i modern tid. Efter säsongen 2001 där MP varit mycket bra blev han uttagen i landslaget. En knäskada som han sökte hjälp med, faktiskt över hela världen, blev tyvärr avslutningen på karriären som spelare. Han for och flög över hela Europa för att kunna fortsätta spela. Jag kommer ihåg resorna till någon magisk knädoktor i Kroatien. Men trots allt kämpande och slit gick det inte att fortsätta spela fotboll. Knäet smärtade vid bollkontakt och vid häftiga riktningsförändringar. Vid 26 års ålder kom han fram till det definitiva beslutet. Jag tyckte MP var grym som spelare, men med borttappad timme på bandaren och mitt största intresse att  få veta mer av hans ledarkarriär får ni denna snabba resumé ovan.

Ofta i mitt liv har bilden som jag själv skapat inte stämt. Därför ville jag ha denna intervju, få huvudpersonens syn på allt som har hänt i hans numera långa karriär. Välkommen till en lång intervju med en öppen och generös Magnus MP Pehrsson. 

Hahaha, jag märker att jag är skraj att sätta på bandaren. Håller tummarna.

Tjena igen MP. Hur är läget?

– Bra tycker jag. Jag ska idag iväg med min son på en inbjudningsturenering i Jönköping, där dom spelar 11-manna för första gången. Det har varit något vi sett fram emot i allmänhet och sonen i synnerhet.

Det förstår jag. Vilket lag spelar han i?

– Han spelar i Bjärred IF. Patrik och Daniel Anderssons moderklubb. Ja, det ska bli kul också för att, genom att jag är mellan jobb, har jag kunnat hjälpa till med saker i hans klubb. Tidigare har jag bara haft möjlighet att hjälpa honom med extraträning, när han så önskat. Jag har nu varit med i två månader, vilket har glatt honom. Men jag är nog ännu gladare att jag fått varit med. 

Kul det där. Vet att både Stefan Billborn och Joakim Persson berättat för mig att dom ofta glömde klockan när dom tränade ungdomar för den belöning man fick av deras glädje.

– Ja, så är det. Man får väldigt mycket tillbaka i den miljön. 

Tillbaka lite snabbt till din spelarkarriär. Hem från England blev det Blåvitt. Hur gick det?

– Det blev två år där. Tio dagar innan säsongen började åkte jag på en knäskada, efter jag slagit mig in i det då väldigt bra laget. Min pappa dog i cancer samma vinter 48 år gammal. Skadan höll mig borta, drygt ett år från fotbollen. Andra året lyckades jag ta en plats igen. Gjorde 10-15 matcher där men hade naturligtvis tappat mycket under min frånvaro. Motgångarna och hemlängtan gjorde det lätt när Bosse Andersson ringde och ville ha hem mig till Djurgården igen. 

Det var i omstartsläget?

– Ja, eller Djurgården gick upp 1998. Vi spelade Allsvenskan 1999. Det var inget bra år. Vi åkte ur igen, men precis som din fråga indikerar, var det grunden för den omstart som blev väldigt bra på alla plan för Djurgården. Ingvar "Putte" Carlsson kom in som sportchef. Zoran (Lukic) och "Snuffe" (Sören Åkeby) tog över laget. Ja, vi åkte ur 1999, men framtidsvisionerna började redan jobbas på under hösten det året. Det fanns bland alla inblandade en sorts acceptans att vi åkte ur. För vi kände alla att vi påbörjat något, på riktigt, nytt. 

Vad var, om du kan konkretisera det, skillnaden mot "det gamla"?

– Det var en kombination av väldigt många stora och små saker. Men om jag håller det någorlunda konkret var det att klubben tog ut en riktning som jag upplevde var nytt och unikt i Sverige. Jag var ung, men det kändes väldigt bra att få vara med på den resan. För mig var det en väldig kraft i riktningen. Så här ska vi träna, spela, äta och utveckla oss. Vi följde det vi la upp i vår rekrytering. Vi genomsyras av visionen av att vi ska träna mer och bättre samt att det i sin tur skulle leda till att vi skulle bli bäst. Beslutsamheten var enorm. 

Du var med succén i Superettan, första säsongen i Allsvenskan som var ett domslut från SM-guld. Du blev uttagen i landslaget, det riktiga, då kom knäskadan.

– Jag var hos läkaren du nämnde i Kroatien två vändor. Totalt sex veckor. Det var extremt tuff träning och behandling hela dagarna. Det gick inte trots det att spela fotboll igen. Just där skadan sitter hjälpte det inte hur stark och rörlig jag än blev. Jag kände att jag gjorde väldigt mycket, eller faktiskt allt som var möjligt då, för att ta mig tillbaka. Det som jag tror hade varit annorlunda idag om någon fått denna skada, hade rehabiliteringen varit mer försiktig och långsam. Både jag själv i mina ambitioner men även dom experter jag hade hjälp av gjorde kanske för mycket, för tidigt. 

Kan du känna en bitterhet över det? Eller att det förkortade karriären?

– Nej det känner jag inte. Där och då fick jag den bästa hjälp som fanns. Enormt stöd från alla inblandade. Det jag tänkt på några gånger, all den kompetens som fanns runt mig körde sitt eget race. Det fanns för lite samordning mellan dom olika instanserna. Idag är den kommunikationen i toppklubbarna mycket bättre. Så mycket kan jag väl säga. Det finns noll bitterhet över det. Mer ett konstaterande över att allt utvecklas. Lika självklart var det ett riktigt tufft slag att ta när jag var på toppen av min karriär 25-26 år gammal. Jag hade krigat i över två år, med den bästa hjälp som fanns för den tiden. När jag kom till vägs ände kändes det som en lättnad, inte roligt men nu var det dags att gå vidare. Vidare till något nytt istället. Hela mitt liv påverkades mycket av den stora smärta som jag hade. Smärtan var alltid närvarande i hela kroppen med en utgångspunkt från knät. Då jag inte längre skulle maxprestera blev det något lättare under några år. Men det tog lång tid innan smärtan i kroppen slutade påverka mina dagar. 

Då, bestämde du och Djurgården gemensamt att du skulle gå tränarkurser?

– Nja, inte riktigt så. Jag hade redan börjat på GIH på en Sport Management utbildning, på eget bevåg, som jag genomförde 2002-2005. Djurgården ville ge mig en internutbildning, skulle jag nog kalla det. En utbildning där jag skulle få vara med och se hur en klubb fungerar, på alla nivåer. Tanken var då att när jag var redo skulle vi gemensamt hitta min roll i en framtida organisation. Det slumpade sig så att precis då kom vårt samarbete med Åtvidaberg igång. Det drevs av "Putte” och Tommy Jacobson från Djurgårdens sida. Där blev jag inslussad som sportchef och sedermera även tränare.

Hur ser du på den sejouren i Åtvidaberg?

– Den präglade mig till den fotbollsledare som jag blev. Jag fick i stort sett direkt bli inblandad i precis allt som man gör i en fotbollsklubb. Jag menar då med planering, träning, rekrytering, budget etc. Hur man samarbetar med styrelsen. Det gjorde att jag fick ett helikopterperspektiv med det engelska ordet, football management. Det blev redan då min profil. Jag stod inte bara på planen. Dom flesta andra elittränare går via ungdomsfotboll och har mer tid på planen, medan jag fick 360 graders perspektiv från dag och utvecklade mig utifrån det.

Du sa i den inspelningen som tyvärr försvann, om jag kommer ihåg rätt, att om inte media fångat upp en felaktig bild av det ni jobbade på, hade er vision varit en väldigt bra väg framåt?

– Helt klart, rätt uppfattat. Det var meningen att det skulle vara bra för båda klubbarna. Meningen med Linköping var några hemmamatcher per år för att öka exponeringen. Inte att flytta hemmamatcherna dit permanent. Men det kom ut fel. Åtvidaberg med sin stolta tradition drog öronen åt sig. Vilket jag har en förståelse för. Själva konceptet, att låta spelare som inte är helt redo för Allsvenskan visa sig på en hög nivå, tror jag fortfarande på. Vi ska väl inte nämna lag som provat, men utfallet från det är väldigt lyckat, kan alla se. 

Fanns det tankar då på att hitta någon klubb mer lokalt?

– Djurgården hade också ett samarbete med Värtan men dom var som bäst i division två. I Åtvidaberg fick vi möjlighet på den näst högsta nivån vilket var meningen. Vi var då (Djurgården) redan ledande i Sverige. Detta skulle hjälpa till att behålla den platsen. Vi lånade ut spelare till Värtan men det tycktes internt vara på för låg nivå. Vi ansåg att för att göra spelarna redo, var Superettan den nivå vi ville uppnå. 

Åtvidaberg och Djurgården avslutade då samarbetet. Du gick till Sirius. Din bild av den tiden?

– Då var klubben i division ett. Det var jättebra. Ett av dom bästa åren jag varit med om, på precis alla plan. Allt funkade, både det sociala och det fotbollsmässiga. Jag blev anställd som tränare, men rollen blev mycket större än så. Tillsammans med övriga började vi bygga det framtida Sirius och att arenan skulle byggas upp. Hur vi skulle bygga en trupp. Jag var väl en av dom som startade upp det som nu Sirius blivit. Vi gick upp i Superettan vilket dessutom gjorde mitt namn ett av dom som nämndes i Sverige. Vi spelade bra fotboll vilket hördes runt om. 

Kul att både du och KoT (Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf) varit med och byggt upp det Sirius vi ser idag.

– Jag var tillbaka sex månader under 2007 också, då vi byggde vidare på det vi påbörjat. Sen dess är det framförallt KoT och övriga i organisationen som realiserat det vi skissade på då. Kul att ha varit med på ett hörn, tycker jag. 

Sen tog du Gais. Mitt minne av det var att du och ditt lag var omtalat då.

– Det beror på vilka parametrar du menar. Jag var ung, helt oprövad på högsta nivå, på det sättet, absolut. Jag var väl då, precis som dom unga tränare som nu låter tala om sig i Allsvenskan, tillsammans med Tony Gustavsson och Rikard Norling, den nya tidens tränare som fick och tog chansen. Vi var mer inspirerade av internationell fotboll och utmanade det klassiska 4-4-2 tänket i Sverige. Platsmässigt blev det ingen förbättring mot året innan för Gais. Dom kom elva året innan, samma plats som vi nådde men ambitionen med bollinnehav och anfallsfotboll gjorde att vi fick många vitsord runt om i Sverige. 

Ytterligare ett minne från förra samtalet. Du fick via Gais ett erbjudande från Ålborg?

– Ja det stämmer. Jag kom till ett lag som var fantastiskt bra. Vi mötte storheter som Manchester City och Deportivo la Coruna. Det var faktiskt mina första fyra matcher hemma- och bortamöte. Laget var som jag sa väldigt bra men redan första sommaren blev vi av med i princip hela startelvan. Klubben hade tagit sig till CL föregående år. Tjänat massa pengar. Investerat dom i handbollslag, fotbollslag, arenor och hotell med mera. Då kom finanskrisen. Klubben blödde ekonomiskt. Förväntansbilden från supportrar och sponsorer var fortsatt hög. Man blev av medspelare vars kontrakt gick ut och försökte leva upp till förväntan genom att rekrytera fortsatt bra spelare men omsättningen blev alldeles för stor. Det blev som det ofta blir när stommen försvinner - stressigt, och laget presterade sämre och sämre. Sista året blev läget så att vi var tvungna att lyfta upp många egenfostrade spelare då det inte fanns några pengar kvar. En utmanande men väldigt lärorik tid. 

Det påminner extremt mycket om det Jocke Persson fick uppleva i Horsens. Från din synpunkt, hur ser du på en stark eller många starka ägare kontra 51 procentsregeln?

– Jag kan inte svara på det så enkelt. Det positiva med vår regel kan vi se i det fantastiska stödet som finns på läktarna, som är av högsta Europaklass. Hela evenemanget håller, oavsett krav. Det som diskuteras är väl att regeln bromsat mer pengar in i klubbarna. Det gör att vi inte kan mäta oss med dom bästa lagen i Danmark vad gäller löner till spelarna. Jag såg Malmös möte med Olympiakos igår kväll, kanske det är att sikta för högt, eller inte. Malmö gör det jättebra utifrån sina förutsättningar. Men Olympiakos trupp är dyrare och bättre vilket gör att kvalitén i sista tredjedelen är det som till slut avgör. Där var det tydligt att pengarna avgjorde. Jag tror att vår regel har skapat något viktigt och väldigt attraktivt för Sverige. Baksidan av myntet är att samma regel begränsar oss i våra möjligheter att konkurrera i Europa. Det ser jag som huvuddragen. 

Jag såg matchen när jag kom hem från Djurgårdens match. Jag tyckte väl att Malmö var så bra i andra halvlek. Jag tycker precis som med Vitoria mot oss, att dom är så bekväma med att ha den matchbilden, för dom vet, får dom ett läge smäller dom dit den.

– Jag håller med om det du säger. 

Sen vände du hem till Djurgården. Där var titeln manager. Tommy Jacobson var ordförande.

– Jag var sportsligt ansvarig i föreningen vilket sträckte sig från akademi och fram till A-laget. I rollen ingick allt, även om inte allt skulle ske på en dag. 

Mitt minne av den tiden var ett enormt sug kring Djurgården. Påminde på det sättet om början på 2000-talet.

– Jag kom in ett halvår tidigare än planerat. Ålborg hade inga pengar och jag hade ett år kvar på kontraktet. Jag skrev på för Djurgården men det skulle börja gälla året efter. Under våren löste sig dom ekonomiska bitarna med Ålborg och jag blev fri att komma och påbörja jobbet i Djurgården. Då hade Djurgården spelat sju matcher och fått ihop en poäng. Jag hade skrivit ett fem års kontrakt med Djurgården som manager. Nu slängdes jag in mitt i och skulle försöka rädda oss kvar i Allsvenskan. Det skulle göras samtidigt som vi påbörjade jobbet med framtiden. Jag hade min historia i Djurgården både som spelare och under utbildning som ledare. Jag tror att den historien och även den kom från Ålborg, som då var på en högre nivå, gjorde att jag kom in med full kraft och en stor tro på det vi skulle göra. Vi lyckades samla ihop nog med poäng för att hänga kvar. Det var väldigt stressigt det året. En poäng efter sju matcher, då har vi några poäng vi måste hämta igen. Från att vara sämst måste vi ligga på en poängnivå jämförbart med ett övre halvan lag. Vi fixade det med en eller två omgångar kvar, nere i Halmstad. Det var en stor lättnad för själva tanken var att göra det här under många, många år. Jag är som jag är. En sak var att rädda laget kvar. Men jag ville gärna påbörja stegen mot det som vi ville jobba emot. Hög fart och mycket jobb skulle väl jag benämna det som. 

Jag sa det i förra samtalet. Jag mötte dig nere på Östermalms IP en tidig vardagsmorgon där dina ord var vänliga när du hälsade men ögonen var sorgsna. Tiden på dygnet gjorde att jag också trodde att du hade svårt att sova.

– Det var så, klubben hade haft det kämpigt i många år. Vi var tvungna att vända på det här. Jag, för min del, kände att jag fått min drömroll. Att komma hem till Djurgården, komma hem till Stockholm både jobbmässigt och socialt, var helt fantastiskt. Jag fick verkligen jobba med det jag önskade. Både lagets och klubbens utveckling. Det var det jag var menad för. I det ville jag lyckas. Jag la ner extremt många timmar för att lyckas med mina mål. Det var en kombination av att det var min förening Djurgården, mitt eget driv och att dom som styrde klubben tyckte och kände: ”Fan, nu är det dags att bli en av dom bästa igen”. Alla inblandade ville samma sak. Drivet och timmarna var enorma. Det var så många delar i det där. Laget skulle bli bättre. Vi hade ett externt ägande av spelare på cirka åttio procent. Det var ett tydligt direktiv till mig, nu ska vi ta tillbaka ägandet till klubben. Vi skulle på sikt äga truppen för att bygga ekonomin igen. Det i sin tur gjorde det tvunget att ha en stor omsättning av spelare som skulle ha potential och vara gratis. Det gick inte på något annat sätt. Vad det gäller akademin borde jag med facit i hand inte ha försökt maximera utvecklingen av den redan då, det skulle väntat några år. Det tog mycket tid och kraft och akademin är så att resultat av det vi gör idag syns oftast tio år senare. Jag borde ha låtit dom tunga bitarna där komma kanske två till tre år senare. Sen utöver det var en jättestor bit, flytten till Stockholmsarenan. Den flytten var det största för föreningen just då. I den rollen jag hade var jag högst delaktig i det också. Över tid var den flytten och mitt jobb med akademin, det som tog mycket tid och energi som jag i efterhand känner var dåligt investerad för min del. I dom bästa av världar hade det räckt rent arbetsmässigt med att rekrytera tränare och spelare, det är ju två tjänster bara det.

Du avgick som tränare hos oss. Var det något uppehåll innan du blev förbundskapten i Estland?

– Ja, det var ett uppehåll på sex månader där. 

Hur var den omställningen då? Från att träffa spelarna varje dag till att bara träffa dom vid landskamper?

– Det är väldigt annorlunda. I den rollen är själva essensen att man tar ut rätt spelare och ska låta dom leverera sin spets. Man vill skapa en miljö där spelarna känner igen sig och är lätt att repetera när vi träffas. Jobbet var spännande då jag fick vara med om några riktigt stora matcher. Utöver det fick jag se väldigt mycket fotboll även i länder som jag inte tidigare besökt. Jag fick nya upplevelser i dom länderna med att se vad för typ av fotboll som spelades där. Väldigt lärorikt på många sätt. Tre roliga år. 

Hur var resultaten i Estland?

– Första året gjorde vi en stor generationsväxling. Det var absolut nödvändigt men också som det stod med i jobbeskrivningen. Första årets resultat var i stort sett i linje med tidigare års resultat. Vi förlorade dom flesta matcherna men vann några fina matcher också. Vi byggde upp en ny grupp med spelare som blev bättre och bättre. År två var det bästa som gjorts i Estlands historia. Vi var med det året till näst sista matchen i EM-kvalet för att komma med till playoff. Ett väldigt bra år. Tredje året var vi tillbaka till år ett, resultatmässigt. Det fanns en del politik i detta. Det som idag syns fanns redan då mellan Ryssland och dom baltiska staterna. Det påverkade i sin tur det tredje året.

Var det du som slutade eller fick du sparken från Estland?

– Vi var faktiskt väldigt överens (MP vägde orden på guldvåg). Det som jag nämnde tidigare och vår första match i nästa VM-kval där vi åkte på en riktig smäll med en 5-0 förlust mot Bosnien. Vi kände väl gemensamt att vi inte kommer vidare i nuvarande konstellation. Det blir mycket rundsnack, men jag kan väl säga, jag ville sluta och dom tyckte det kunde vara bra. Dom orden "vi är överens om" används ofta även om inte så är fallet. Men i detta fall var det faktiskt helt korrekt. 

Är det kulturen för dig som svensk som inte förstår när sånt här dyker upp?

– Det är väldigt känsligt och svårt att prata om. 

Här, just i detta läge i intervjun berättade jag om min tes om att jag tyckte MP alltid haft sån jävla otur. I Ålborg där klubben plötsligt inte hade pengar, knappt till den dagliga verksamheten. Där ett fantastiskt lag med stort namn plötsligt spelade med halva juniorlag. I Djurgården där arbetsbelastningen blev enorm, jag upplevde att han stod ensam i stormen. I Estland nu, saker som inte handlade om fotboll. I Malmö där han, ja, gemensamt, hade till sig att i varje trupp skulle det vara med fem egenfostrade spelare. I Kalmar där han under säsongen 2019 spelade BRA fotboll men precis allt gick stolpe ut. I min värld är alla saker som han inte själv kunde råda bot för.

Enligt vad jag läste, var kravet när du kom till Malmö, att det skulle vara fem egenfostrade spelare i truppen. Med alla skador 2018 och du fick sparken, togs kravet bort?

– När det gällde Malmö kom jag till ett väldigt bra lag, som jag fick behålla hela säsongen 2017. Vi tog steg från sommaren men, framförallt på hösten då, var vi jävligt bra. På våren tog vi våra poäng och var bra, men inte mästarbra. Vintern efter blev vi av med fem startspelare. Anders Christiansen var så galet överlägsen i Allsvensk kontext då, det var det största tappet. Vi tappade även Anton Tinnerholm, Jo Inge Berget, Erdal Rakip och då även Magnus Wolff Eikrem, som inte var ordinarie med mig men ändå en ruggigt bra spelare. När han spelade tillförde han alltid en dimension. Alla dom fem är inte epitet "dussinspelare". Dessutom stod dom för en kultur som var värdefull. Vi ersatte dom med bra spelare, inget snack om det. Jag var helt med på att göra truppen smalare och "tvinga" in våra unga spelare. Jag har alltid varit lojal med dom föreningar jag jobbat med att våga ta ut den riktningen, med unga spelare. Jag var inför Allsvenskan helt inne på att vi skulle fixa det. Förvisso en smalare trupp men mycket oförlöst potential. Jag tror det problemet som var med den nya truppen var att i början på säsongen (träningsmatcher och Svenska cupen) så spelade vi 14 matcher. Vann alla. Vi var ett självspelande piano. Det gick "för lätt" både för mig och för dom nya spelarna, då. Vi spelade inte alltid så bra, men vi vann. Problemet då var att när vi slutade vinna, några matcher in i Allsvenskan, då hade vi inga förberedelser för det trycket som blir i MFF när vi slutar vinna. Då hände två saker, dom nya spelarna som skulle bära laget, i den stressade situationen hade inte upplevt vad det innebar och presterade inte utefter det. Utöver det fick vi skador där på en, tre till fyra nyckelspelare. Då fick vi ersätta dom med våra unga spelare. Dom var klara vad det gällde det fotbollsmässiga, men inte redo för den situation vi då levde med. Min del i det hela var att under år ett var jag nog en tråkig tränare som körde repetition på repetition, och gick nog för snabbt fram med den nya gruppen år två i dom flexibla lösningarna på planen, istället för det rigida jag körde med år ett. Tiden här var oerhört kort. Vi pratar om en tid på tre till fyra veckor från det vi började förlora till det att jag fick gå. Det gick för långsamt för mig att justera det, helt enkelt. Styrelsen tog beslutet att justera på tränarposten. Som du sa, efter det hämtade föreningen in fyra till fem toppspelare, då kom vändningen. Klart som fan att jag har tänkt "kunde inte jag fått den chansen också?” Jag var omtyckt, vi hade tagit steg inom det som Malmö ville ta steg. Arbetssätt och metodik. Men samtidigt var resultaten inte MFF bra under den perioden, så var det.

Jag hade ingen insyn. Inte supporter till Malmö men supporter till dig. Jag är ändå förvånad över hur ofta klubbarna inte ger den "gamla" tränaren chansen med dom nya spelarna dom ändå skaffar. Jag kommer ihåg det som jag tror var din sista match, Trelleborg borta. Där du ställde upp med fem spelare som var talangfulla men inte "Malmö-bra".

– Jo, så var det. I den kontext vi befann oss i oktober, hösten innan, där laget var väldigt inne på hur vi jobbade. Dom hanterade vinster och någon enstaka förlust på ett bra sätt. Då hade vi några juniorer som gick in i det färdiga bygget och gjorde det hur bra som helst. I den kontexten var dom spelarna helt klara men som startspelare eller luta sig emot i den kris som uppstod, var dom inte redo. 

Det där är något som retar mig, oavsett klubb. AIK har gjort det många gånger. Sparkar tränaren, sen köper dom in åtta spelare med klass. Som Axens morsa hade lyckats att få och vinna fotbollsmatcher.

– Ja, så är det. Det är det vanliga sättet att agera. Man upplever att man behöver ett nytt ledarskap. En ny röst. Men man inser också att den nya rösten behöver förutsättningar, då blir det precis som du säger. Jag kan se vad du ser, fan vad orättvist. Samtidigt har jag också min del i det som hänt. Jag blir inte ett dugg bättre av att skylla på andra. Jag borde gått långsammare fram år två med flexibiliteten. Jag borde nästan ha manipulerat att vi förlorade matcher under försäsongen för att få rätt känsla och anspänning i truppen skapat ”kris” att lösa tidigare. Det fanns saker som jag hade kunnat gjort annorlunda i mitt ledarskap, som hade gjort att vi var bättre förberedda för den dagen när förlusten kom i Allsvenskan. Vill jag utvecklas måste jag tänka så. 

Jag förstår precis vad du säger. Förstår den inneboende logiken. Men jag upplever att du så många gånger, nästan varit där, sen händer saker utanför din påverkan. Det är där jag beundrar din framåtanda och att du ständigt försöker på nytt.

– Snällt av dig att se det på det sättet. 

Sen kom du till Kalmar. Där tyckte jag också du hade en enorm otur. Jag följer dig. Såg Kalmars matcher. Min känsla var stolpe-ut, hela tiden.

– Jag hamnade i Kalmar, inte för att det var det jobbet som jag som huvudtränare ville ta, utan det som jag och Jesper Norberg gjorde ett år senare i Spanien, försökte vi skapa där i Kalmar. Vi skulle försöka bygga upp ett svensk Nordsjälland. Spela unga spelare. Bygga upp ett eget kapital över tid. Vi hade med oss folk som var beredda att satsa kapital på strategin i den form som var lämplig. Vi hamnade där för att testa idén i en svensk kontext. Under våren håller jag helt med dig. Vi som använder statistik får ofta skit, med XG och den typen av termer, men den underliggande statistiken där, bekräftar det du tyckte du såg. Jag tror vi var fjärde bästa lag på det. Vår plats i tabellen var elva-tolva sådär. Vi hade inte marginalerna med oss. Men vi kan också säga, om du tittar på Västerås i år, dom har också väldigt bra siffror men precis som vi i Kalmar, har dom inte tillräckligt skickliga spelare för att sätta bollen i mål. Det är den vanligaste anledningen varför inte resultat och statistik följer varandra. Känslan var att vi var bättre än dom poäng vi spelat in. Internt fanns det en stor tro på det vi gjorde. På sommaren brakade idén som vi kom in med ihop. Det blev inte som vi hade bestämt. I den kontexten borde jag kanske lämnat då när förutsättningarna för mitt engagemang helt ändrades. Jag valde ändå att stanna kvar med tanken att vi löser detta under hösten. Försöka göra jobbet med att skapa det vi ville, trots nya förutsättningar. Vi bestämde oss då för att vi precis som i Djurgården 1999, skulle påbörja den föryngring som var elementär i vår planering. Då, när vi genomför den förändringen, åker vi på fem raka förluster under sommaren, varav två var mot Djurgården när Marcus Danielson nickade in ett mål i vardera match i slutminuterna. Vi hade satsat på att "trycka" in fyra till fem unga spelare i laget. Resultaten gick emot. Det blev svårt då under hösten, för förändringarna under sommaren påverkade självklart gruppen. Då blev frågeställningarna istället "vem ska spela nu?” Nu handlar det plötsligt om att hänga kvar i Allsvenskan. Hösten blev riktigt dålig. Vi hamnade i obalans i det mesta vi gjorde. Jag var inte heller nöjd med där vi hade hamnat. Kulmen på det var matchen där vi var tre minuter ifrån att säkra ett nytt kontrakt och åker på ett långt inkast och baklängesmål mot Falkenberg. Med den tunga smällen skulle vi gå ut och prata med supportrarna. Jag kände och sa: "Ingen bra timing för det nu, men gjorde det ändå”. Det blev då en konfrontation där som blev omtalad. Inifrån mig handlade det absolut inget om Kalmars supportrar. Inga problem med deras känslor, hade aldrig innan haft något problem med deras krav och tankar. I den kontexten, förbannad på hur de senaste månaderna varit och så nära en seger och säkrat kontrakt, och då gå ut och prata med upprörda människor som hävde ur sig ord som speglade deras förtvivlan, blev jag bara förbannad. Det var dåligt av mig. Det ska man verkligen inte bli i dom lägena. All min irritation och ilska över hur allt hade blivit kom väl upp där och då. I vågorna efter blev allt ohållbart. 

Det där är också något som stör mig, för den människa jag är. Ni tränare, ibland sportchefer, får stå och ta emot skit för saker ni inte haft ett dugg med att göra, eller ibland inte ens håller med om riktningen.

– Så är det. Helt klart. Men jag vet om att jag inte kan göra som jag gjorde då. Jag ska fan inte visa vad jag känner, såklart. Man behöver sköta den formen av möten på ett bättre sätt för att kunna verka i den här branschen. Det jag ångrar mest i det där var att jag riktade min irritation och ilska mot supportrarna, när det var andra saker jag var arg på. Vi var båda lika besvikna. Men den inre frustration jag kände och bar på hade dom absolut ingenting med att göra. Det blev bara fel där.

Den tid jag fick av dig börjar ta slut. Vill du tillägga något om din avgång från Djurgården?

– Det är både enkelt och väldigt komplext. Det gäller Djurgården som jag varit i och ägnat väldigt många år av mitt liv för. Dessutom ligger det nära hjärtat. Det finns hela tiden inuti mig, det beslutet. Arbetsbelastningen som vi pratade om tidigare hade varit extremt hög. Det blev för många saker samtidigt och sedan bristande resultat. När samtalet först kom via telefon och sen följdes upp med ett fysiskt möte, efter förlusten nere i Borås, var min första reaktion att jag blev jävligt förbannad. Jag tyckte det var totalt respektlöst. Det var det som bara kom till mig spontant. Jag kände: ”Vad fan är det här? Jag har lagt en tredjedel av mitt liv för den här föreningen, varav dom senaste två åren har jag knappt träffat min familj.” Men efter den första spontana ilskan, förbyttes det mot en rädsla, en-två dagar efter det här. Det var med den erfarenhet som jag visste och hört om tidigare liknande händelser. Hur tidigare nyckelpersoner valt att sluta på grund av liknande incidenter. När det landade då andra eller tredje dagen var det som någon drog undan mattan för mig. Jag var rädd. Apatisk. Jag kände då att jag kommit till vägs ände, även om det var mitt drömjobb jag hade. I efterhand har jag tänkt att det som hade behövts för mig då, var en paus. Nu försöker vi reda ut det här. Min ambition är att lära mig av allt som händer mig, det här är nu väldigt många år sen. Idag tror jag att jag hade valt paus och kommunicera, ”kan vi reda ut det här? Finns det någon väg som leder framåt?” Istället för så drastiskt som det blev. Ilskan, rädslan och mitt mentala tillstånd som till slut gjorde att jag tog mitt beslut resulterade sen i en apati som följde med i flera månader efteråt. Kunde någon annan i ledningen tryckt på pausknappen för att ge oss tid? Det är med facit och många tankar min summering av händelsen. 

Det där har diskuterats flitigt. På nutidsmaner väldigt polariserat. Min bild är att om människor som är kända för en sak, kommer till mitt jobb, skulle inte min känsla vara att dom vill "prata". I den kontexten också av ditt hårda jobb som brukar göra att hjärnan blir trött.

– Med facit håller jag med om båda grejerna. Men då, när det hände, kände jag mig inte trött. Det var först när jag tog beslutet att avgå som det sköljde över mig. Jag kände mig då helt slut. Frågor som också kommit upp inom mig, att jag var i det tillståndet, var det ett systemfel? Trots att jag var i det tillståndet, hade vi då som förening kunnat fatta ett annat beslut vad som skulle hända där och då, att vara starkare som förening mot den typen av yttre påverkan? Jag har tänkt att jag hoppats att det aldrig hade hänt. Jag har haft tankar om en önskan att jag hade hanterat det på ett annat sätt, för jag försöker alltid bli bättre och rannsaka mig själv, alla har inte det perspektivet med reflektion tyvärr. Men nu är det så som det blev. Men där och då, var det det enda alternativet för mig. 

Sista frågan denna gång så. Hur ser du på framtiden?

– Vi har flyttat hem till Sverige som familj, beslutat oss för att bo i det hus vi har här utanför Lund/Malmö. Barnen har gått större tiden av sin skoltid här. Det är hemma för dom. Vi har alltid flyttat på grund av mitt jobb. Vi har levt tillsammans, jag och min fru, i 24 år vilket gör att vi har upplevt en hel del tillsammans. För första gången sen jag påbörjade min karriär inom fotbollen så letar jag ett jobb utifrån var vi bor och inte utifrån var jobbet finns. Det finns möjligheter att hitta ett jobb som chefstränare i något lag i regionen oavsett kön eller ålder. Jag letar jobb nu inom alla dom aspekterna, som kan komma upp. Det är förhoppningen så vi kan fortsätta det liv vi påbörjat här sedan sommaren. Med största sannolikhet blir det en annan roll än chefstränare för ett seniorelitlag inom fotbollen för mig. Jag har alltid varit huvudtränare eller ibland dubbelroll. Det känns inte som det blir nu. Det känns verkligen jättebra att göra det med perspektivet på 5-7 år framåt. Jag vill fortsatt vara i ett läge där jag utvecklas. Jag vill också vara så aktuell att om jag så önskar om den tidsrymden jag sa, att jag kan gå tillbaka till tränare eller sportchef på högsta nivå. 

Får jag snika en fråga till? Hur håller du dig uppdaterad inom fotbollen nu när du är mellan jobb?

– På lite olika sätt. Jag var anställd som konsult till "Matildas" Australiens landslag för damer. Tillsammans med huvudtränaren Tony Gustavsson och Jens Fjellström. Det uppdraget tog slut den 1 augusti. Då fick jag en bra inblick i damfotbollen på högsta nivå. Väldigt bra erfarenhet. Sen i augusti, september och oktober har jag tittat på en del fotboll. Se vad dom bästa gör för att utveckla spelet, men även få inspiration. Sen har jag lagt tid på min sons lag. Hans lag är duktiga. Topp i Skåne i sin åldersklass. Där har jag då lärt mig och förkovrat mig inom ungdomsfotbollen. Hur bredd kontra elit diskussionen sköts på plats. Hur man verkar i en breddförening och den utmaning dom står för. För att summera då, så följer jag högsta internationella fotbollen och dess trender, oavsett kön. Men i min korg av kunskap har även ungdomsfotbollen adderats. 

I den delen där min bandare raderade sig själv pratade vi mycket om Spanien också. Idén var att bygga upp en klubb och ta upp den till "segunda", det vill säga andradivisionen i Spanien. Väl där kan man sälja spelare för pengar som i sin tur investeras i nya spelare och klubbens utveckling. I spåret av pandemin avbröt en av finansiärerna sin investering. MP och Jesper jobbade hårt för att finna en ny och fann en som på pappret var bra, men i verkligheten sen inte hade något kapital. Då fick dom båda sälja sitt projekt. 

Denna utskrift är drygt en timme. I grunden hade vi ett tvåtimmars samtal. Men precis som jag tycker MP haft otur i sin karriär, tycker jag att jag haft otur i att en timmes av generöst samtal bara försvann tillsammans med mina andra sparade skatter. Samtalen bekräftade en del av mina tankar och känslor om MP. En del överraskade. Jag trodde inte att Djurgården stöttade honom alls då när han var huvudtränare. Men det jag beundrar mest med honom är drivet. Han åker på en smäll, reser sig upp och går vidare med nya erfarenheter och en vilja att lyckas. När jag sitter och skriver ut detta, önskar jag ännu mer, att jag hade haft den egenskapen själv. 

STORT tack till Magnus MP Pehrsson för hans tid. Fick också ett löfte om en grej jag vill göra efter säsongen. Återkommer om detta.